Månen

Kräftan

Vatten

Om solen är det maskulina, som agerar och ”ger intryck” i omvärlden genom att vara den inre kaptenen, som medvetet kan ta rodret och styra så att man känner att man är ”sig själv”, så är månen det feminina, som tar intryck och reagerar på stämningar.

Månen har att göra med djupa och ofta omedvetna känslor och präglingar, som fångar oss i omedvetna reaktionsmönster.

Månens position i horoskopet visar hur vår känsla av trygghet har påverkats tidigt i livet och hur vi präglats i barndomen, främst av vår mor och andra kvinnor.

Månen visar på vår mottaglighet för känslomässiga intryck och skiftningar i vår miljö och på hur vi omedvetet reagerar på dem och hur spontana vi vågar vara.

Det stjärntecken som månen befinner sig i visar hur vår fantasifullhet, våra stämningar och vår känslomässiga inlevelseförmåga kommer till uttryck.

Månen belyser de grundläggande reaktionsmönster som vi präglats med i barndomen. Den berättar om vår bakgrund, våra tidigaste erfarenheter som präglat känslolivet. Den visar på hur vi känslomässigt berörs av andra människor. Den speglar våra minnen, våra vanemässiga, inpräglade mönster och även instinktiva reaktioner.
Därför kan man förstå blockeringar och känslomässiga problem genom att studera dess läge i horoskopet.

Genom dess placering kan man även förstå sin förmåga att anpassa sig till olika situationer i livet. Det grundar sig på hur trygg eller otrygg man är i grunden.

Solen kliver fram och säger ”Här är jag!” medan månen blir glad eller förskräckt och skrattar eller gråter, hänger med på det hela eller drar sig undan och gömmer sig.

Månens bana är svår att förstå.

Maskulint och feminint är att se som yin/yang, + och -, att ge och att ta emot, medsols och motsols, höger och vänster, extrovert och introvert.

Viveca

TRANSITER

Månens transiter lägger man inte märke till så lätt, dels för att de varar så kort tid och dels för att de inte är så ovanliga. Månen kommer ju tillbaka till samma ställe varje månad så dessa transiter händer ju ”hela tiden”.

Men om en måntransit skulle sammanfalla med fullmånen, den svarta månen eller den exakta halvmånen så kan den starta en upplevelse som varar längre, men då beror upplevelsens natur på vad det är för planet som är ”träffad” av transiten.

Att läsa om vad de olika måntransiterna ska ha för inverkan verkar rätt så meningslöst. Det är bättre att lära sig att känna igen sina egna känslor och lära sig mer om dem direkt. Vad kan det vara som gör att jag ofta har den ena eller andra känslan?

Mona gör en trumresa för att få kontakt med månen:

"Först ser jag en pärla och jag förnimmer dess mjuka rundhet och tycker att dess blekvita glans känns på samma sätt som fullmånens ljus. Jag ser pärlan, månen och en flod samtidigt och så kommer pärlfiskare som åker tyst i en lång båt. Känslan är sällsamt magisk men ändå full av frid och vilsamhet.
De mörka musslorna är som gravida kvinnor som bär något vackert, ädelt och skimrande inom sig och här finns en känsla av oskuld, jag menar en slags själslig renhet.

Mannen fiskar efter den skimrande pärlan, som han vill finna, och jag ser att när det gäller kvinnan fiskar han på samma sätt. Dyker ner... och hoppas finna en pärla.

Jag ser ägget och fröet, som växer och jag känner känner vemod, sorg, mildhet, moderlighet och jag ser en vilande vit duva.
Känslor dras fram och känslor dras tillbaka, böljar fram och tillbaka som tidvattnet."

När jag ser fullmånen på himlen, speciellt om jag är långt ute i skogen där det inte finns några lampor, så känner jag en väldig känsla av ödesmättad, dramatisk romantik. Det är som att det ska hända något, men det händer inget, det är bara alldeles tyst. Otroligt tyst, så tyst som det annars aldrig är. Tystnaden är så intensiv att det känns som om den skulle mena något. Men vad?
Om det är vinter och kallt ute så gnistrar det överallt. Allt som belyses av månen gnistrar som miljarder små stjärnor. Om man kan se fullmånen så klart så kan man också se miljarder med stjärnor på himlen. Hela världen gnistrar.

Det ser ut som den perfekta sagovärlden och jag börjar undra vad det kan finnas för figurer där bakom granarna. Jo, drömprinsen, naturligtvis, och han rider på en vit häst och är klädd i grått och vitt och även hans hår och krona glittrar i månskenet. Han är där men han går ändå inte riktigt att se. Man bara anar.....
Jag minns en dikt av Goethe: Erlkönig. ”Wer reitet so spät durch Nacht und Wind...?” Vem är det som rider så sent genom natt och vind?
Dikten kommer med en slags skräckromantik, som säger att det kan vara något som döljer sig bakom dimman i skogen. Barnet kan se älvkungen, men den vuxne tror inte på det.

Månen böljar fram och tillbaka och ger oss både längtans romantik och skräckromantiken.

I det ena fallet känner man att där finns något osynligt, som man vill nå (som den dolda pärlan) och i det andra fallet är det något osynligt, som man vill fly ifrån.

Det beror på vad man har i sitt undermedvetna när skuggorna börjar att dansa upp därifrån. Minnen, som ligger i det fördolda triggar instinktiva reflexer.

Sol, måne, vind, vatten, snö, eld.... det krävs nog att man verkligen är ute i naturen för att dessa begrepp ska kännas levande och det gör de om man bor där en längre tid utan en massa elektriska lampor och grejer som stör naturens rytmer.

I en skog kan man, om man bor där hela tiden, mycket tydligt uppleva skillnaden mellan fullmånen och den svarta månen. Fullmånen är som en jättestor lampa som lyser över skogen och man kan gå omkring utomhus mitt i natten, även på vintern. Stämningen är en slags längtansfylld och mystisk romantik och det är tillräckligt ljust för att förälskade personer ska kunna vandra ut i natten och träffas i smyg utan att gå vilse.

Efter fullmånen så dröjer det bara några dagar och sedan kan jag inte längre se månen och jag har aldrig förstått varför. Den bör gå över himlen senare på natten, när vi sover, men det är också som om den nu går i en annan bana (fast det kan den väl inte göra?).

Fullmånen upplevs under ungefär tre dagar och den svarta månen upplevs som ett ogenomträngligt mörker också under minst tre dagar. Sedan kommer den nyfödda lilla, tunna månskäran upp över horisonten nästan tillsammans med solen så den syns inte på morgonen. Men man kan se den på kvällen strax efter solnedgången och det ser ut som om solen har fött ett litet månbarn eftersom skäran växer samtidigt som den går längre och längre bort från solen.

Den svarta månen ger ett mörker som är totalt svart. Det är det svartaste mörker jag nånsin har sett, speciellt om det är mulet så att inte ens stjärnorna syns.
Man ser absolut ingenting om man inte har ett eget brinnande stearinljus och det betyder att man också måste ha tillgång till någon eld som brinner hela tiden för att man ska kunna tända ljuset (i en gammal, naturlig miljö fanns inga tändare och tändstickor).
Det är nästan litet farligt när månen är svart eftersom man är så beroende av att ens eld inte slocknar. Man hade väl något att göra eld med, som eldstål, flinta och fnöske, men utan att se något kanske det var svårt att göra upp en ny eld. Man måste ju lägga ihop ved också. Troligtvis höll man en eld brinnande hela tiden för enkelhetens skull.

Den svarta månen känns farlig och är naturligtvis också det. Om man blir rädd och springer kan man ju springa rakt in i något och skada sig ordentligt.

Den tiden passar bra för introspektion och för att sjunka in i det undermedvetna för att låta vår inre röst och vår intuition ta över. Det är som en ”liten död” under tre dagar då man går in i dödsriket som först är underjorden och sedan livmodern, men eftersom vi då ska möta vårt inre mörker, våra drömmar, känslor, blockeringar och rädslor så kan det bli tre dagar som består av att man ser en massa gestalter omkring sig och det man är rädd för kan man också ana i mörkret omkring sig i form av spöken och hemska figurer, plus att man kan få upplevelser från det kollektivt undermedvetna.
Och vad tänker man om man känner att något snabbt fladdrar förbi trots att det är kolsvart. Om fladdermössen kan flyga omkring i svarta natten så är de väl i maskopi med de onda andarna? Eller vad var det för något som for förbi?
I norra Sverige är det mitt i vintern mörkt nästan hela dygnet så midvinterns svarta måne var nog den mest perfekta tiden för att berätta långa, långa sagor vid elden. Innan vi uppfann glödlampan!

Nu är månen alltså inte bara den goda modern, den är även allt det mystiska som kommer fram i mörkret ur vårt undermedvetna. Gudinnorna Kali och Lillith representerar den svarta månen.

"Månens mörka sida" har givit upphov till en mängd fantasier och bilder som handlar om de rädslor, som man kan konfronteras med när man möter sitt undermedvetna i mörkret.
Kelterna menade att osynliga krafter kom i rörelse på ett speciellt sätt just när vinterhalvåret började den 31 oktober när mörkret kom tillbaka och man "firade" spökena under Samhain, kanske för att blidka dem, driva bort dem eller skämta om dem så att de inte kändes så farliga.

Det var påven Gregorius som gjorde om Samhain till Alla Helgons Dag när han kristnade höstens spökfest. Här skulle inte vara några onda själar - bara goda helgon.
Tänk inte på det negativa - bara på det goda!

Men det hjälper inte - vi har ändå negativa minnen inom oss och de kan göra så att vi blir rädda när det är helt mörkt. Och riktigt kolsvart ute, det är det här i norr bara på vintern och då bara under dagarna strax före nymåne.

Det måste ju vara någon anledning till att vi gärna vill rita in en måne på de bilder där vi vill framställa "mörkrets dolda krafter". Vi förknippar känslan med månen, men att göra en helt kolsvart bild av "osynliga andar i mörker" går ju inte.

Gregorius ville få folk att tänka på ljusa helgon i stället och ur en synvinkel är ju idén kanske inte så dum. Tänk positivt!
Men är det inte det man gör när man festar och klär ut sig till spöken, häxor och de dödas andar? Man drar fram det negativa ur mörkret och omvandlar det till något lustigt och komiskt, som man inte längre är rädd för.
Att dörren till den andra världen öppnades på Samhain den 31 oktober innebär ju en kraftfull stämning, minst sagt, och som sådan styrs den av månen när den än infaller, även om det inte är vare sig svart måne eller fullmåne precis just då. Att det är fullmåne på många Halloweenbilder indikerar känsloupplevelser. En måne vill man gärna ha på sagobilderna och då är känslan där också, känslan för något okänt.

Innan solen gått ner så kan månen ofta se ut som ett genomskinligt spöke, en ängel, eller ...
Det finns något som man "bara anar" och bara känner eller förnimmer utan att riktigt kunna se. Ibland finns det och ibland inte - som månen. 

Jag skrev det där sista på kvällen innan jag gick och lade mig. När jag sedan vaknade trodde jag att det var "lagom tidigt" på morgonen och jag gick upp eftersom jag var för pigg för att sova. Det var ganska så halvljust ute och jag tänkte att det var morgon, men när jag kom ut i köket såg jag att månen stod högt på himlen. Det var alltså ganska så kraftigt månsken trots att månen nu är precis halv. Och klockan var bara 03:15. Men jag var pigg på det där sättet som jag ibland kan bli av fullmånen. Egentligen är jag inte pigg utan det är mera som att hjärnan är pigg trots att kroppen är trött och egentligen borde sova.

Nu är klockan halv fyra och jag gick ut och tittade. Det är en klar stjärnhimmel och månen är väldigt nära Plejaderna så den bör nyligen  ha varit i konjunktion med Plejaderna. Den ligger mellan Plejaderna och Orions bälte (de tre vise männen), väldigt nära en annan stjärna.

Det är inte så ofta man ser månsken från en halv måne, men det är ju inte konstigt eftersom det händer vid bästa sovtid.
Månskenet gör att det blir tydliga skuggor av hus och träd. Om en vecka har vi alltså de där svarta dagarna när månen går tillsammans med solen över himlavalvet så att den inte syns.

Månen är väldigt ljus här, men det gör att man också kan se den lilla stjärnan bredvid. 
Om jag tonar ner ljuset i bilden så försvinner stjärnan.

Omkring tiggarn från Luossa satt allt folket i en ring,

och vid lägerelden hörde de hans sång.

Och om bettlare och vägmän och om underbara ting, 

och om sin längtan sjöng han hela natten lång: 

"Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,

det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.

Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder:

Kom till oss, ty denna jorden den är icke riket ditt!

Jag har lyssnat till de stillsamma böljeslag mot strand,

om de vildaste havens vila har jag drömt.

Och i anden har jag ilat mot de formlösa land,

där det käraste vi kände skall bli glömt.

Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,

ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.

Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,

och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och gud.

Satt jag tyst vid hennes sida, hon, vars hjärta var som mitt,

redde hon med mjuka händer ömt vårt bo,

hörde jag mitt hjärta ropa, det du äger är ej ditt,

och jag fördes bort av anden att få ro.

Det jag älskar, det är bortom och fördolt i dunkelt fjärran,

och min rätta väg är hög och underbar.

Och jag lockas mitt i larmet till att bedja inför Herran:

'Tag all jorden bort, jag äga vill vad ingen, ingen har!'

Följ mig, broder, bortom bergen, med de stilla svala floder,

där allt havet somnar långsamt inom bergomkransad bädd.

Någonstädes bortom himlen är mitt hem, har jag min moder,

mitt i guldomstänkta dimmor i en rosenmantel klädd.

Må de svarta salta vatten svalka kinder feberröda,

må vi vara mil från livet innan morgonen är full!

Ej av denna världen var jag och oändlig vedermöda

led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.

Vid en snäckbesållad havsstrand står en port av rosor tunga,

där i vila multna vraken och de trötta män få ro.

Aldrig hörda höga sånger likt fiolers ekon sjunga

under valv där evigt unga barn av saligheten bo."

                                                       Dan Andersson