Historieberättaren

Vad var det egentligen, som han lurade folk att tro på, 

där han hukade sig under sin björnfäll när elden hade tänts?

Alla kulturer har en grundläggande berättelse, som alla tror på och som håller ihop samhället. I dag har det börjat att splittras upp eftersom alla kulturer har kontakt med varandra genom nätet, telefoner och resor. Vi har förstått att det finns mängder av olika sorters kulturer och att de alla har sina egna skapelseberättelser, sina egna religioner, gudar, andar och metoder för det mesta och det har lett till att vi varken vet hit eller dit i andliga frågor. Den ene säger ett och den andre säger motsatsen. Hur ska det vara egentligen?

Så mainstream tycks ha enats om att religioner är vidskepelse och bara till för att ”styra folket” osv. Man säger att tron på andar är vidskepelse eftersom det inte går att bevisa att dessa figurer existerar eller ens nånsin har funnits. 

Det gäller gamla religioner och traditioner - mainstream är mindre kritisk till den religion, som är mest allmän i dag: scientismen. Men så har det alltid varit. Vi tror på den historia, som är dominerande just här och nu.

.

Vi har bestämt oss för att tycka att eftersom alla dessa gamla historier är olika så kan de inte vara sanna. Men djupt inne i dessa historier, legender och sagor kan det finnas symboler, som vi alla har gemensamt. I alla fall om historierna handlar om själva livet på jorden.

Om det sedan är så att olika folkslag har kommit hit från olika utomjordiska civilisationer så kan de naturligtvis också presentera helt olika berättelser och ha olika typer av kunskap.
Man får titta noga på dessa historier för att upptäcka vad som är allmänt arvegods och vad som tillhör en viss kultur.
SwiftDeer sade att ”vi kommer från The Dog Star” och då närmare bestämt från en av dess planeter, som han kallade för Osiriakanwyia (det uttalades ungefär så).

I en kultur för 1000 år sedan hade folk inte en mängd information om världens alla skapelseberättelser. Det fanns inga flygplan eller telefoner och folk kunde inte ens läsa så det cirkulerade heller inte en massa böcker. Ett naturfolk hade kontakt med sin egen natur och med djur och människor, som kanske hade levt samma typ av liv i tusentals år på samma ställe. Man visste inte att det fanns andra kulturer som hade helt andra idéer. Man kanske inte ens kunde prata med dem som bodde i en annan provins eftersom de talade ett annat språk, ett som vi i dag skulle kalla dialekt.
En skapelseberättelse kunde alltså fungera som en historia som höll folket samlat och gav en impuls till en enhetlig kultur med en gemensam uppfattning om etik och moral.

En sådan gammal kultur hade alltså en skapelseberättelse, som alla trodde på och på så vis formade den en mental bubbla, som kunde hålla ihop samhället.
I en sådan historia kan det berättas om hur man har kommit från en annan planet, men där finns också symboliska historier om hur livet på jorden fungerar med alla dess olika energier, som senare tiders forskare och besökare har översatt till ”andar”.

Om ett folk har hundratals ord för olika sorters energier som de påverkas av så kan det vara omöjligt att översätta alla dessa ord på rätt sätt. Det blir ”vattnets ande” och ”örnens ande” rätt och slätt medan den mer riktiga och nyanserade betydelsen kan gå förlorad.

Olika språk fungerar också som andar och innebär att man tänker på olika sätt. Ett språk är som en mental kaka, ett grundmönster för vårt resonemang. Det märker man när man tittar på olika grupper, som vanligen befäster sin gruppidentitet genom att ha ett eget fackspråk där det är vissa ord och tonfall som gäller. En person, som kommer in i en grupp och talar fel språk, kan omedelbart bli mobbad och utfrusen. Ett fackspråk kan också kallas gruppande. Det beror på hur man väljer att uttrycka sig.

En grundläggande skapelseberättelse kan ses som en mental karta och vi kan också kalla den för ett medicinhjul eftersom en riktig sådan historia bör innehålla sådana bitar, som kan läggas in i ett hjul. Om man verkligen lägger ut symbolerna på marken i en ring eller om man bara har dem i sitt inre spelar mindre roll. Den synliga ringen är ett hjälpmedel.
Vi kan ju uppleva planeternas påverkan även om vi inte själva ritar in känslorna i runda kartor.

Ett medicinhjul, som ofta används, befäster sitt mönster i en persons undermedvetna så att man kan uppleva en symbios mellan det yttre och det inre och en astrologisk karta fungerar på samma sätt med den skillnaden att den har rörliga bitar som åker runt hela tiden och därför blir svårare att hålla reda på.

I en kulturs skapelseberättelse kan de äldre och sagoberättarna (story tellers) ha lagt alla bitar på rätt plats så att de stämmer överens med vår yttre och inre natur.
Det handlar alltså inte om att historien ska vara ”sann” på ett sådant sätt att man kan bevisa att alla händelser verkligen har ägt rum på det fysiska planet. Det är nog bara i vår kultur som man har kravet på att en sådan historia ska vara sann.

Både indier och naturfolk tycks se mera till effekten av en historia och hur den stämmer med vår inre verklighet. En shaman kan också hitta på nya historier som han kan ”dilla i” någon, men avsikten är inte att ljuga – avsikten är att skapa en viss effekt och det är det som är ”själva grejen”.
Man skulle kunna kalla det för kreativ inbillning eller kreativ visualisering, men om det på det viset är inducerat av en annan person så faller det ju också under begreppet mind control. Men om shamanen gör detta för att bota och skapa balans så kan det ju också kallas för att han utnyttjar placeboeffekten på ett medvetet sätt., vilket även en del läkare numera har börjat fundera över att göra. Men de stoppas av problemet att en läkare inte får ljuga medvetet på det sättet.

Jag hörde en gång en historia om en läkare, som hade ljugit på detta sätt för en liten pojke, som snart skulle dö i cancer. Läkaren drog en historia för att muntra upp pojken och sade att det var en massa små guldfiskar, som simmade omkring i hans kropp och åt upp all cancer. Pojken tänkte på detta varje dag och trodde på det och blev frisk.

Man kan säga att en bra legend är sann för att den visar ett mönster som vi kan igenkänna både i vårt inre på vår väg mot kunskap och på himlen när vi tittar på de olika planeternas rörelser, men också för att den skapar en viss önskad effekt.

En planet kan lika gärna kallas för en gud eftersom den står för en viss känsla och ett visst beteende och om man vill beskriva en planets energi så kan man göra det med ord och psykologiska termer, men man kan lika gärna beskriva planetens energi som en sagofigur med ett visst beteende och vissa kläder. Eller som ett djur!