Den universella shamansjälen

Målning av Mikael W Gejel

Människans hjärna fungerar i stort sett likadant över hela världen, men samma upplevelser kan uttryckas på många olika sätt när de filtreras genom olika kulturer och personligheter.

Gammal indisk visdom säger att den materiella naturen består av tre kvaliteter, tre gunas, som är lidelse, okunnighet och godhet (rajas, tamas och sattva). När den eviga anden kommer i kontakt med den materiella världen så blir den betingad av dessa tre kvaliteter.

Godhetens kvalitet, sattva, är renare än de andra och ger upplysning och frihet från grövre karma. Den som befinner sig i denna guna är fylld av lycka och kunskap. Det betyder inte frihet från återfödelse, men det ger visdom och en brahman sägs befinna sig i godhetens kvalitet. Den som är i denna guna blir i stället bunden av högmod och lycka.

Vi har yogin eller mystikern, som söker befrielse från kretsloppet genom att söka kontakt med det högsta, ofta i avskildhet. Han utsätter sig gärna för askes och lidande för att komma uppåt mot en inre upplysning.

Och vi har den religiösa personen, som går omkring och sjunger sånger till Gud och är helt uppfylld av detta. Här finns det en chans att han helt har tappat kontakten med världsliga begär, till och med begäret efter lycka, och han kommer efter döden att hamna i en högre värld.

Så vilken kultur vi än tittar på så finns det olikheter mellan människor och det är bara en liten procent, som är intresserade av yogins väg, av mysticism, magi, ockultism, religion eller vad man nu vill kalla detta sökande efter en annan, en inre verklighet. Intresset kan ta sig många olika uttryck, men även en ”andligt intresserad person” är betingad av de tre gunas.

Efter 70-talet har den västerländska världen dränkts av andlig litteratur och alla tycks ha förstått att det inte bara är pengar och fina grejer som räknas. Man ska ju vara ”andligt utvecklad” också och vi har ju förstått att en människa kan bli ”upplyst”. Kunde Buddha så kan väl jag?

Den österländska visdomen kom i stora lass på 70-talet och sedan, på 80-talet, gjorde shamanismen och indianerna det stora genombrottet. Här bildades Yggdrasil och vi fick besök av Rolling Thunder och SwiftDeer och sedan har det bara rullat på. Nu har vi en slags blandreligion, där man kan ta vad man vill från den andliga kakan.

Den person, som i ett gammalt samhälle var shaman, gudshängiven eller yogi hade en genuin talang för att syssla med ”den andra världen” - annars skulle han inte ha varit den han var. Jobbet som shaman kunde ju också gå i arv på så sätt att en äldre shaman utsåg en yngre efterträdare, en lärjunge som hade lämpligt sinnelag.
Troligen var den äldre shamanen den ende som verkligen kunde avgöra om den yngre passade för denna roll och han kunde ju då också se vad den personen behövde lära sig. Så ”trollkarlens lärling” kunde bli utsatt för de mest hemska påhitt för att det skulle luttra hans karaktär, i alla fall i indianernas värld. Eller vad sägs om att bli lämnad ensam kvar i skallerormsgrottan med litet tips om hur man ska göra för att andarna ska hjälpa en att överleva. Och hos Maorifolket kan man bli helt nedgrävd i sanden, med bara huvudet ovanför, och där lämnad ensam. (Läraren gömmer sig nånstans, men det vet man inte).

Men det verkar också som att om den lämplige adepten inte har någon bra lärare så kan detta mönster uppstå av sig självt. Adepten hamnar i de mest hemska svårigheter, som mest kan liknas vid att slitas i bitar i underjorden. Det betyder också att ett verkligt intresse för shamanism/religion/mystik kan göra att man hamnar på den väg, som också kan kallas yogins väg.

Yogi kommer av ett ord, som betyder ok. Vanligen hade man två djur, som var okade tillsammans genom att de satt ihop med en bygel. Därför säger man att ordet yoga betyder förening, men det är också att bära på en tung grej av trä. Även Jesus bar på en tung grej av trä.

När det gäller Jesus så brukar vi prata om Lidandets Väg, men shamaner kan också visa upp liknande historier. De använder ordet ”undervärlden” och ”att slitas i bitar” för att sedan bli hel igen och då ha vunnit en ny kunskap.
Det är alltså ett påtvingat, kraftigt lidande, som har tvingat adepten till en extrem introspektion där han har funnit sig själv. Nu har han en ny kontakt med sin egen verklighet och det är något helt annat än bara boklig lärdom.

Fördelen med den gamla muntliga tradition var att läraren befann sig i samma verklighet som lärjungen och att de kunde kommunicera vidare. Numera läser vi böcker, som är skrivna i en helt annan kultur och vi vet inte riktigt vad som menas med de olika orden (typ ande, själ, mind, ego, upplysning osv) som dessutom kan vara felöversatta.

Och hur är det med det, som står i boken? Är det något, som jag kan associera till min egen verklighet? Det är inte säkert att det är – och då blir det en massa diskussioner där man ska prata om vad det möjligen kan betyda.

Castanedas lärare don Juan sade att du kan känna om den stig du går på har ett hjärta eller inte. Så fort du märker att den inte har det så ska du lämna stigen.

Ja, det betyder ju att det finns en slags trollkarlens, mystikerns eller shamanens väg och den vägen känner man igen genom att den känns levande och riktig. Samtidigt vet man inte hur den vägen kommer att se ut längre fram – man är hänvisad till att tro på gudarna, andarna, hjälparna, änglarna, kraftdjuren eller vad det nu är som man har en starkare inre kontakt med och ledning av.

Men shamanen är också betingad av de tre gunas och han lever i den här världen där han kan dela med sig av den speciella förmåga han har fått sig given på sin lidandet väg. Men dessa gunas, som verkar inom alla, skapar också helt olika personligheter och de mest våldsamma och ofrivilliga underjordsresorna kanske bara upplevs av en viss typ.

En person behöver ju egentligen i vårt samhälle bara kunna utföra någon slags healing på andra för att i dag kunna kalla sig för shaman och det finns inte någon mindre krets, i stil med en stam eller by, som kan intyga personens förmåga. För några hundra år sedan blev ju en healer känd på grund av sin förmåga och inte på grund av sin reklam.

Begreppet shaman blir naturligtvis alltmer uttunnat av att vem som helst kan lansera sig som shaman. Det krävs inte längre en livslång vandring mot ”den äldres kunskap” och jag gissar att det snart kommer att finnas snabbkurser där man på några månader kan bli ”diplomerad shaman”. Det kan komma att bli ett yrke som man utbildar sig till helt enkelt, för att tjäna pengar och betala skatt och ”göra rätt för sig”.

Men den som går den andlige krigarens väg på hjärtats stig vet inte vart stigen leder och är därför hänvisad till utvecklandet av sin egen inre kunskap.

Så man kan säga att shamansk astrologi är ett kraftfullt verktyg för att kunna se vad stigen har för kvalitet och varför. Även planeterna är gudar som talar till oss och genom att fokusera på en viss typ av energi kan vi få mera kunskap om den och lära oss att känna igen den i olika former, upplevelser och känslor. Man kan kalla det för psykologisk astrologi (vilket astrologin i sin natur egentligen är!) och ”shamansk” blir den när man börjar att använda s.k. shamanska metoder tillsammans med astrologin.

Ett enkelt exempel är att man gör en ceremoni på det vanliga sättet: man lägger ut sin medicinfilt och lägger ut de olika stenarna i en cirkel omkring sig: man bygger ett medicinhjul där man sedan själv är centrum och man har de olika planeterna omkring sig i form av stenar och medicinföremål. Man förseglar cirkeln så att bara de energier som man har inviterat kan komma in och sedan kommunicerar man så som man tidigare varit van vid, med offer av rökelse, ord, sånger, trumma.....

SwiftDeer hade ett slags begynnande astrologiskt inslag i sina evokationer med medicinpipan. Han åkallade inte bara Wakantanka och alla de andra andarna som hade indianska namn – han hade även stoppat in planeterna i den långa ramsa som skulle sägas när man öppnade pipan.

Man kan nu utveckla den biten och ha en dialog med den energi, som man i sitt horoskop har sett är av speciell betydelse just nu eller inom en snar framtid.

Eller ens intention kanske är att lösa upp något gammalt trauma.

Man kanske vill skriva planeternas tecken på små runda träplattor, som man sedan ihop med någon fokuserad intention och fråga kan kasta på samma sätt som man kastar mynt med I Ching.
En fråga kan vara: vilken planet är det som jag behöver titta närmare på i mitt liv?
Sedan kan man kolla den planetens position i horoskopet för att se om det stämmer. Man kan se hur det var när just den planeten transiterade någon annan (=gick över eller bildade vinkel till).

Men även om man inte alls kan någon astrologi så är planeternas energier något, som vi alla kan uppleva. Det gäller bara att känna efter inom sig och det fanns väl knappast någon gammal shaman som inte kände igen sina egna inre energier.

Om man bara kan känna igen dessa känslor så kan man lika gärna se dem som gudar och ge dem de former som man tycker passar bäst. Kanske ge känslan det namn som passar bäst för en själv eller måla en bild av den guden.

Olika gudar är ”bara” den högste gudens olika känslor och verktyg. De är olika delar av guds andliga väsen på samma sätt som att de olika planeterna hör ihop med olika chakras och kroppsdelar.
Guds hjärta är solen, både i vårt solsystem och i galaxen osv. Och det var därför som vi kallar Jesus för Guds son (som faktiskt var ett gammalt begrepp, som jag tror uppfanns av en egyptisk farao). Det skulle betyda en slags quantum entanglement mellan hans hjärta och guds hjärta, som är solen. Guds son är också solens son.

När vi säger att en person är född i ett visst tecken så menar vi att när han föddes så befanns sig solen på ett sådant sätt att när vi tittade på den från jorden så låg den på samma ställe som det tecknet, som består av andra stjärnor långt bort.

Den ”mer andligt inriktade shamanen” har en kunskap som inte är något som bara kan pluggas in – den måste vara baserad på upplevelse och då kan alla upplevelser ge insikter.